Fillingar, eller?

Min dotter har varit hetlevrad sedan dag ett. När hon var en liten baby vaknade hon alltid med ett vrål. Mina kompisars bebisar vaknade joddlande i sina sängar. Hon hälsade morgonen med ett rosenrasande ryt. Och trotsåldern, hjälp, så mycket vilja i en så liten kropp!! Förra vintern tror jag vi snittade på tio minuter när det gällde att ta på sig strumporna på morgonen. Varenda liten söm skulle ligga exakt rätt. För att inte tala om resten av kläderna. Lord, oh, lord. Hon skulle välja eller så blev det totalblock i systemet. Detta resulterade utan undantag i en total hej-kom-o-hjälp-mig-look som inte gick av för hackor.

Min son däremot, han är en happy-go-lucky kinda guy. Han har aldrig någonsin haft några åsikter om sina kläder. Man får klä på honom precis vad som helst, det enda han kräver är att strumporna har sockiplast. (Det är tydligen viktigt att kunna rivstarta på hala golv?) Igår när jag hösthandlade barnkläder så köpte jag en hel del tights åt honom (från tjejavdelningen, finns inte mycket sånt på killavdelningen). Jag tänkte att det säkert inte är så skönt att ha jeans under skalbyxorna och mysigt med mjuka byxor vid innelek. Imorse klädde jag som vanligt på honom, inga protester eller någon reaktion på de stickade tightsen...inte förrän vi hade klätt på oss skor och jackor och var på väg mot bilen, då kommenterade han för första gången i hela sitt liv sina kläder; "Men mamma, jag kan ju inte gå utan byxor hela dagen heller"...Och hans tonläge avslöjade exakt hur dum i huvudet han tyckte att jag var, som skickade iväg honom till dagis i bara kallingarna.

Well done

Att få barn fick mig att växa upp. Before kids gick jag omkring och kände mig ...typ 28. Nu känner jag att jag är 37 år gammal, 37 år ingen nåd. Min riktiga ålder syns rent fysiskt och jag känner den rent mentalt. Jag är i synk med min ålder, vare sig jag gillar det eller inte...Och den mentala biten kan jag känna att är rätt skön. Jag känner mig betydligt mer säker numera - kanske bara för att jag spelat "trygga mamman" så konsekvent att det blivit en självuppfyllande profetia, vad vet jag? Skönt är det i alla fall.

Att separera inkl. barn har inte heller gjort mig yngre..När jag blev själv med barnen så förändrades en grundmurad föreställning om hur mitt liv och deras barndom skulle bli. Bilden av en kärnfamilj är så lätt att måla då man själv är uppvuxen i en sådan. Och även om det i varje sekund är min övertygelse att separationen var högst nödvändig, oundviklig, så känner jag en enorm sorg över att inte kunna ge mina barn den typ av barndom som jag själv hade. Termen "ping-pong-barn" får mig att vilja gråtkräkas...Och ibland känns allt så förvirrande, som att jag inte riktigt ser stigen framför mig...hur ska vi spendera våra semestrar? Vilka ska våra jultradtioner bli? Jag vet inte! Men jag har full insikt om att det numera står upp till mig att fixa allt under den tiden som ungarna är hos mig. Ta till exempel grillen, ett banalt exempel kanske, men ändå illustrativt. Jag vill att mina barn ska få grilla på sommaren, så gör man i Sverige. Därmed blev jag i våras tvungen att köpa en grill, skruva ihop den, fixa grillkol & tändvätska, börja grilla. Nu är grillandet en vana, när det är fint väder och vi får feeling så grillar jag och ungarna. Och när vi gör det så känner jag att jag är stark, dethär kommer att ordna sig, allt ordnar sig. 

Häst-/höstkläder

Idag handlade jag lite mera höstkläder åt ungarna...långärmade tröjor, nya strumbyxor, mjukisbyxor o.s.v. På H&M trillade jag över den fulaste tröja jag någonsin sett - chockrosa, med ett foto av en stor häst på magen. Omedelbart när jag såg den förstod jag att min dotter antagligen skulle älska den. Efter en lång inre kamp med mig själv piskade jag mig iväg till kassan under devisen "det är faktiskt åt henne jag köper kläder, inte åt mig". Och belöningen lät inte vänta på sig. När hon såg tröjan blev hon alldeles hänförd, stum, som om hon aldrig sett något så oerhört vackert. Obetalbart. Jag hade köpt tio hästtröjor till om jag kunde få se den blicken igen.

Show me the money

En gång för länge sedan var jag på firmaresa på Mallis (those were the days, so not happening på mitt nuvarande företag...) och vid något lunchtillfälle mixade vi ihop oss avdelningar emellan. Jag hamnade vid ett bord där samtalet haltade. Då vi suttit tysta och pillat i våra friterade minibläckfiskar ett tag så föreslog en drifitg/social kollega att vi skulle avslöja EN detalj om oss själva som de andra inte hade kunnat gissa. (Testa det någon gång, man blir förvånad över vad folk har i bakfickan!) När det blev hans tur berättade han att han skänker en "obscen summa pengar till välgörenhet varje månad". Just då blev jag förvånad, tagen på sängen, imponerad och kom mig inte för att ställa några följdfrågor. Men ååh, min hjärna kan inte släppa detta! Det är säkert tio år sedan händelsen och jag kan fortfarande cykla runt och undra...Exakt HUR mycket, procentuellt av sin lön, skänker han bort varje månad??

Say my name, bitch!

De heter ju svåra saker därborta i Asien. Ofta flera namn med bindestreck och det är närmast omöjligt att gissa vilket som är tilltalsnamnet. I förra veckan fick jag ett lite halvsurt mail av en kollega i Bejing, det var tydligen en del av mitt jobb som inte riktigt är till belåtenhet...Det var först när jag läste mailet för andra gången som mitt huvud registrerade vad det var hon hette. Fan-Annie! Alltså. Ska man skicka sura mail så ska man definitivt ha en svordomspreposition. Det blir mer schwung! Fan-Annie, Skit-Bengan, Jävla-Siv, Fitt-Svante.

Mr Bates

Ungdomar som går in på skolor och skjuter sina klasskompisar eller pappor som plötsligt får en knäpp och hugger ner sin familj med yxa beskrivs nästan alltid som "tystlåten, tillbakadragen, höll sig för sig själv"...Jag jobbar med en sådan snubbe. Den dag han kommer in i full militärmundering och mejar ner oss allihop kommer mina sista ord till mina kollegor att vara "Vad var det jag sa!" Till att börja med tror man att han bara är en vanlig, lite blyg kille men desto mer tiden går inser jag att här har vi att göra med en väldigt speciell flavour. Om han var glass så skulle han vara en vanilj med en plötslig underton av ärtsoppa & senap. Han är aldrig glad, aldrig arg, han framstår som ett neutrum. När man frågar vad han gjort under helgen så har han aldrig gjort något, förutom någon enstaka gång då han har träffat sin mamma (You don't say, Norman!) ...Till en början trodde jag att han bara var rejält tråkig men desto längre tiden går, desto säkrare blir jag. Här finns ugglor i mossen och hästar i fel hage. Lite halvläskigt sådär.

Banan och skräp

Härom veckan testade jag en ny yoghurtsmak, banan och vanilj. Förpackningen pryds av bananbitar och en vaniljstång som konstnärligt lagts snett över bananen. Medan min tvååriga son åt yoghurten tittade han på bilden på förpackningen och så sa han "Mmmmmm! Banan...." Eftertanke. "...Och skräp!"

Symaskin - bra att ha

Lampknapparna i mitt hus sitter högt upp. Tydligen var detdär med att tända och släcka lamporna ingenting som barn bemyndigades med på 50-talet. Imorse när jag hjälpte min dotter att tända lampan på toaletten så tittade hon på lampknappen och sa "mamma, vi måste flytta dom så att jag också kan..." och jag svarade "ja, det borde vi verkligen..." Sedan snurrade min hjärna iväg till kostnaden för att ta in en elektriker och mm vad fint med hantverkare och jag tror att min dotter såg att jag tänkte på hur vi ska lösa problemet, för hon sa "ja, mamma - du har ju en symaskin!" Kretivt-outside-the-box-tänk kallas det.

Fifty shades of...Bieber??

För tillfället läser jag den omtalade "snuskboken" Fifty shades of Grey. Har bara kommit halvvägs men tillsvidare är jag inte övertygad. Jag väntar fortfarande på att bli sådär upphetsad som många säger sig ha blivit. Dessutom hörde jag på radion att Justin Bieber  ska spela huvudkaraktären Mr Grey i filmen...Så fort det hettar till i boken så dyker hans pojkansikte upp framför mig, allvarligt talat...Justin Bieber?! Hur gammal är han, sju år? Det är antagligen olagligt för en kvinna i min ålder att bli upphetsad av tanken på honom. Och jag blir det inte heller, I am not a belieber (hehe). Min älskling muttrade något om att man kanske borde casta Skarsgård...och shit, jag tror inte han fattar hur hårt han slog huvudet på spiken. Skarsgård är Grey när jag tänker på det. Tyvärr kan jag inte få mitt huvud att byta skådis, Bieber har etsat sig in, och jag lär fortsätta att torrmuffat läsa boken.

Not like riding a bike...

Jag pratade en gång med en snubbe i en bar som påstod att det finns ett talesätt som säger att om man sätter ett mynt i en burk varje gång man har sex under det första året av ett förhållande och tar ett mynt ur burken varje gång man har sex under äktenskapet, så blir den burken aldrig bli tom. Cyniskt kanske, men för många förmodligen nästan sant. Själv känner jag att jag helt tappat greppet. Jag har glömt hur man ligger. Jag har har levt i celibat under så många år att jag känner mig helt lost, som om jag vore en oerfaren tonåring. Jag är blyg och tafatt och har noll koll. Exakt samma känsla som när jag åker till Stockholm numera - jag har liksom ingen känsla för vad det är som gäller, har bott på landet för länge...

Plåster på såren

Mitt och exets förhållande var oerhört trasigt under flera år. Det sista året som vi bodde ihop var extremt tärande på hela familjen. När vi väl fattade beslutet om att skiljas så fanns det liksom inga tårar kvar, inget kvar att sörja. Jag hade kämpat, gråtit, tömt alla batterier, lidit, svurit och bannat så mycket i så många omgångar att när vi väl uttalade orden, bestämde oss för att separera, så blev det mer som ett konstaterande. Okej, detta är vägs ände. Point of no return hade vi passerat sedan länge.

Därefter kände jag under några månader att jag inte orkade med karlfolk överhuvudtaget. Jag bara fnös inombords åt män som koncept, typ. Sedan blev det sommar och mitt sinne blev lättare, ljusare...och det var då jag träffade min älskare...Älskare, gud, det låter så 1800-talsaktigt - men "kille" är väl inte heller rätt benämning på någon som man bara hållit för sig själv, som man inte introducerat för familj & vänner o.s.v Anyway, när jag är med honom så känner jag mig som en urladdad iphone som äntligen läggs i dockan. Med honom är jag indockad, hemma. 

Mammas nya kille

Jag tror inte på kärleken längre. Jag har älskat och blivit älskad så otroligt många gånger och på något sätt förlorar jag den alltid. Jag är tydligen oförmögen till långvarig kärlek. Bara det är väl orsak nog att gå i terapi, att man helt förlorat hoppet?? Jag vill ju inget hellre än att bli en krum gammal gumma som sakta hasar mig fram bredvid min lika gamla gubbe, jag vill ha korsordssällskap, resesällskap, det ska vara eftermiddagsfika på bakgården med surrande humlor och hembakta kakor och egenodlade blommor i rabatten. The works! För mig finns det inget romantiskt i ensamhet på ålderns höst. Inte nu heller, för den delen. Men. Jag vill absolut inte att mina barn ska behöva träffa många olika män under sin livstid, att "mammas nya kille" ska bytas ut  i femårsintervaller. Hur jag än vänder på denhär frågan så blir jag inte klokare...för fram tills nu har mina längsta förhållanden varat i ca fem år.

Myntets baksida

Jag läste bloggen "att vara någons fru", hon skrev en så fin kärleksförklaring till sin man och det var speciellt en grej som slog an en sträng hos mig...Hon skrev nämligen att hon älskar sin man för att han alltid har mynt till kundvagnen då de ska storhandla. I know! Just den saken är kärlek...Som jag förbannade mitt ex för att han alltid tog kundvagnsfemman som jag hade liggande i bilen! Otaliga gånger påpekade jag exakt hur förbjudet det var att glömma att lägga tillbaka den efter avslutad storhandling och likförbannat var jag minst varannan gång tvungen att gå in i affären, köpa en trisslott och få ut en extra femma innan jag kunde påbörja storhandlingen. Åh, irritation på gränsen till sinnessjuka...Numera när jag ska storhandla händer det att jag drar ett djupt, lyckligt andetag då jag ser att femman ligger där. Tammetusan, den ligger där varenda gång och jag går visslande direkt till kundvagnslidret, utan att passera gå. I love me!

Ordningen återställd

Idag kom barnen. Vi byter barnvecka på fredagarna. Man avslutar sin barnvecka med fredagens dagislämning och påbörjar barnveckan med att hämta. Nu är de hos mig, nu tar jag dem under mina vingar och där ska jag hålla dem tätt, tätt, tryggt, nära ända tills veckan är slut. Det är en så konstig grej, att bara träffa sina barn varannan vecka. Att inte vara med dem hela tiden strider mot en av naturens grundlagar, samtidigt som det faktiskt kan vara...skönt. Det är en oerhört svårhanterlig känsla och det känns närmast absurt att jag numera lever något som känns som två parallella liv. En vecka med blöjbyten, galonbrallor, småsten och grus i hallen, mellisäppelbitar - nästa vecka jobba sent, träna, träffa min älskare och bara vara jag. Inte vara Mamma Sniffen, hon som jag varit i varje sekund allt sedan jag låg på BB och min dotter tog sitt första andetag, utan att också vara Sniff, hon som fanns innan barnen...Ibland får dethär dubbellivet mig att undra vem jag egentligen är...vem ÄR jag egentligen?

Höstmörker

Numera bor jag på landet i ett hus med bruna vävtapeter och heltäckningsmattor på övervåningen. Det är gammalt och fult, men det är mitt. Mine, goddamn it, mine!! Ett eget kungarike var exet och jag aldrig svurit, gråtit, skrikit åt varandra. Ett hus av frid, ett hus där det ska skapas lyckliga minnen för mig och mina barn...Här placerar jag skirt rosa, blommigt och fågligt porslin i skåpen utan att någon manlig varelse muttrar om estetiken. Här tassar jag omkring på morgonen, lyssnar på P3 och kokar många koppar starkt kaffe. Jag vaknar utan relationsstress i hjärta och hjärna. Visst, det är mycket som ska fixas i huset och tids nog ska jag ta tag i det...fast just nu håller jag på med någon typ av omladdning. Jag rensar pipan på geväret och så småningom ska jag ut i skogen och skjuta, men just nu famlar jag efter putstrasan...och tills dess att jag är klar med min omladdning så får huset vara som det är. Men en sak börjar bli påtaglig nu när det blir mörkare. Lamporna! De lampor som funkade i en stockholmslägenhet med fyra meters takhöjd är helt malplacé i ett 50-talshus på landsbygden. Men då man delat ett hem i två, då tager man vad man haver - funktion över form - och det betyder i mitt lampfall att vardagsrummet pryds av en vit kristallkrona. En lampa som var helrätt i vårt vita sovrum, 4 meter till tak, men som verkligen förfular vardagsrummet i mitt nuvarande hus. Denna kristallkrona accentuerar allt som är otilltalande i rummet. Och den hänger dessutom alldeles för lågt, det är faktiskt bara en tidsfråga innan jag kommer att bli tvungen att operera loss den ur pannan på någon ouppmärksam gäst. Så lampor, det måste jag nog köpa snart. Det börjar bli höst. Vilket mörker.

Fina gester

Jag har en älskare...eller vad man nu ska kalla det? Just i dethär fallet är jag inte alls så förtjust i att etikettera överhuvudtaget, men låt oss säga älskare. Nåt ord måste jag ju välja, så vi säger det. Han är en riktigt karl. En händig karl med yxa och verktygsback i bakluckan, jättestora händer som kan fixa det mesta som är trasigt - både i hemmet och i en ledsen 40-årig tvåbarnsmamma...och de kvällar som han är hos mig och vi ska somna så stryker han mig över armen eller på huvudet, stilla stilla tills dess att hans hand plötsligt blir tung, stannar och han börjar snarka. Han klappar på mig ändå in i sömnen och jag tycker det är så oerhört gulligt. Det är något så osjälviskt i den handlingen...Själv gillar jag att vända ryggen till och kura ihop mig i fosterställning då jag ska somna.

Att åldras

För ett tag sedan fick jag en ny frisyr. Hade jag varit tonåring skulle jag ha gråtit ihjäl mig när jag kom hem från frissan, men nu är jag ju en luttrad soon-to-be 40 tvåbarnsmamma så jag suckade lite och konstaterade fakta. Att jag fått ett kristet utseende. Att jag utan tvekan helt obemärkt skulle kunna smita in på en gudstjänst hos mormonerna eller kanske Jehovas vittnen. Att jag ser ut som om jag landat med en tidsmaskin från 70-talet och att jag åldrades typ tio år på de två timmar jag satt i frisörsstolen. Bad hair day? Every day! Till detta kan vi addera en hudåkomma i stil med dendär ryska presidenten som fick giftiga piller och kom tillbaka med morfad fejja. Jag är liksom full med blemmor och finnar (finnar?? nu??) och jag är blek och glåmig och svart under ögonen och ser bara allmänt schleten ut. Dessutom har jag nog gått upp lite i vikt (det skyller jag på mina pojkvänner Ben & Jerry) Med allt detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att min älskare vägrar tro att fotot på mig som jag skickade till honom innan vi träffades är bara ett år gammalt. Han nämner det ibland med ett fnys och lite mutter "eller hur att detdär kortet är bara ett år". Men det ÄR bara ett år, jag tog det med min smartphone och den köpte jag förra sommaren. Jag svär på min mammas heder och allt som är dyrt och heligt, kortet är ett år gammalt!! Och herregud vad deprimerande att denna (förövrigt oerhört snälla) man vägrar tro att kortet är ett år gammalt. Ett par sprutor med nervgift i pannan på det kanske?

Bananas

Jag säger som Bridget Jones "There are only two men in my life right now, one's named Ben, the other Jerry"   Inte alltid muntert att äta middag själv, men om man ska se ljust på saken så är det i alla fall skönt att kunna ignorera kostcirkelns alla delar fullt ut. Inte för att barnveckornas pulvermos, köttbullar och konserverad majs är något att skryta med på BVC heller...Men ändå. Friheten i en middag bestående av fil och flingor. Eller glass framför tv:n.

Bic - för tjejer?

Hörde på radion idag att Bic har lanserat en penna för kvinnor. Pennkroppen (kroppen?? Det var termen de använde på radion) ska tydligen passa bättre i en kvinnohand. Jag kan ärligt säga att jag aldrig hållit i en penna och tänkt "denhär pennan är alldeles för tjock och stor för min lilla kvinnohand". Men när jag hörde det kom jag ofrånkomligen att tänka på exets händer. Tror han ska få en Bic-penna i födelsedagspresent. Han har världens minsta händer. Hans förlovningsring var mindre än min. Åh, förnedringen!! Vi kanske borde ha stoppat redan där...Tänker därefter ofrånkomligen på citatet ur Notting Hill, "You know what they say about men with big feet....big feet, large shoes". And the opposite my friends, and the opposite.

Landet

Vi flyttade från Stockholm för drygt ett år sedan. Det var ett försök till att skaffa oss en lugnare vardag, försöka eliminera stressen och därmed kanske klara att hålla ihop vår familj (fail!). Och rent krasst var det väl lika så bra, även nu med facit i hand - för gudarna ska veta att jag omöjligen kan föreställa mig hur vi skulle ha klarat vardagen som varannanveckasföräldrar i Stockholm...Boendekostnaden, rusningstrafiken, den materiella stressen...Nej. Landet är det som vi måste ha nu.

En sak som jag såg fram emot med att bo på landet var att torka tvätten utomhus. Att slippa tumlaren och torkställningen i lägenheten...att att nypa fast nytvättade barnkläder att torkas i ljumma vindar och sedan plockas ner och vikas in i skåpen, doftande sommarblommor och havsbris. Numera hänger min tvätt ute och jag har två ord till er. SPINDLAR. FÅGELBAJS. Spindlar och fågelbajs är väldigt bra på att nästla sig in bland tvätt som hänger på ett klädstreck. So much for romance. Som alltid.

Ironi

Om man ska ha sig lite KBT kostar det 1000kr per timme. Man ska gå uppskattningsvis gå 12-20 gånger efter vad jag kunde googla mig fram till. Teoretiskt sett skulle jag kunna ta den sista slatten av den lilla vinst vi gjorde när vi sålde vår sommarstuga och investera i själaplåster. Skulle cirkeln vara sluten då? Det vore väl ett ypperligt exempel på livets ironi.

Detta fina, röda lilla torp gav oss så många lyckliga minnen. Det var så jobbigt att sälja torpet tyckte jag, just för att vi haft det så bra där. Att flytta från radhuset var inga problem, hejdå äckliga minnen av gräl och gnat och kämp - men att åka ut till sommarstugan och klippa gräset innan försäljningen var hemskt. Jag ville bara springa in i skogen bakom vedbon, ställa mig i havet av liljekonvaljblad och skrika rakt ut. Det var ett ställe var vi klarade av att vara tillsammans utan att gräla. Visst vore det symboliskt riktigt att investera den vinsten i lite skilsmässoterapi? Fast så blir det inte. Tänker nog att det är viktigare att lappa taket på mitt nygamla, gamla hus. Fuck symbolik.

Terapi eller nya vinteroveraller

Nu är det drygt nio månader sedan vi bestämde oss för att skiljas. Jag har bott i mitt nya (nygamla, jättegamla) hus i ett halvår och det känns som om hela familjen har börjat hitta vardagen igen. Vi har liksom tagit oss igenom denhär separationen allihopa, barnen verkar tillfreds med sin nya vardag, med sina två hem (halleluja)...och nu, precis när hösten rullar in, så har vi verkligen officiellt landat. "Ladies and gentlemen, welcome to sprängd-kärnfamiljs-country, we thank you for flying with us and wish you a nice life" Jag som har gått omkring och väntat på den stora krashen står lite förundrat och tittar på flygplanskroppen och undrar om det verkligen är sant. Vi landade! Kan det verkligen vara så att vi klarade oss igenom detta?? Och precis när den tanken är tänkt så känner jag att jag är i obalans. Det är som om jag skulle blivit besatt av hormoner, jag är inte mig själv. Det är som PMS, fast jag är inte irriterad utan känner mig ledsen, har ångest. Så idag tänkte jag att jag kanske skulle leta rätt på en terapeut...KBT heter det visst, dendär typen av terapi som man kan få när man inte är riktigt sinnessjuk utan bara lite sinnessvag? Jag googlade KBT + min hemstad och hittade en KBT terapeut, han hade en hemsida inkl. prislista. Vet ni vad det kostar??? Gissa! Ett tusen kronor per timme. Tusen spänn!! Alltså jag är inte snål och jag är inte den som är den men allvarligt talat. En lax i en laxask. Kära barn, i oktober månad får vi välja - ni får nya vinteroveraller eller två timmar terapi till mamma. Nix, det går ju inte. Det får bli som vanligt. Det är bara att skärpa sig, kamma sig, bita ihop, sluta vara så fjollig. Terapi, bah!