Fillingar, eller?

Min dotter har varit hetlevrad sedan dag ett. När hon var en liten baby vaknade hon alltid med ett vrål. Mina kompisars bebisar vaknade joddlande i sina sängar. Hon hälsade morgonen med ett rosenrasande ryt. Och trotsåldern, hjälp, så mycket vilja i en så liten kropp!! Förra vintern tror jag vi snittade på tio minuter när det gällde att ta på sig strumporna på morgonen. Varenda liten söm skulle ligga exakt rätt. För att inte tala om resten av kläderna. Lord, oh, lord. Hon skulle välja eller så blev det totalblock i systemet. Detta resulterade utan undantag i en total hej-kom-o-hjälp-mig-look som inte gick av för hackor.

Min son däremot, han är en happy-go-lucky kinda guy. Han har aldrig någonsin haft några åsikter om sina kläder. Man får klä på honom precis vad som helst, det enda han kräver är att strumporna har sockiplast. (Det är tydligen viktigt att kunna rivstarta på hala golv?) Igår när jag hösthandlade barnkläder så köpte jag en hel del tights åt honom (från tjejavdelningen, finns inte mycket sånt på killavdelningen). Jag tänkte att det säkert inte är så skönt att ha jeans under skalbyxorna och mysigt med mjuka byxor vid innelek. Imorse klädde jag som vanligt på honom, inga protester eller någon reaktion på de stickade tightsen...inte förrän vi hade klätt på oss skor och jackor och var på väg mot bilen, då kommenterade han för första gången i hela sitt liv sina kläder; "Men mamma, jag kan ju inte gå utan byxor hela dagen heller"...Och hans tonläge avslöjade exakt hur dum i huvudet han tyckte att jag var, som skickade iväg honom till dagis i bara kallingarna.