Mammas nya kille

Jag tror inte på kärleken längre. Jag har älskat och blivit älskad så otroligt många gånger och på något sätt förlorar jag den alltid. Jag är tydligen oförmögen till långvarig kärlek. Bara det är väl orsak nog att gå i terapi, att man helt förlorat hoppet?? Jag vill ju inget hellre än att bli en krum gammal gumma som sakta hasar mig fram bredvid min lika gamla gubbe, jag vill ha korsordssällskap, resesällskap, det ska vara eftermiddagsfika på bakgården med surrande humlor och hembakta kakor och egenodlade blommor i rabatten. The works! För mig finns det inget romantiskt i ensamhet på ålderns höst. Inte nu heller, för den delen. Men. Jag vill absolut inte att mina barn ska behöva träffa många olika män under sin livstid, att "mammas nya kille" ska bytas ut  i femårsintervaller. Hur jag än vänder på denhär frågan så blir jag inte klokare...för fram tills nu har mina längsta förhållanden varat i ca fem år.