Att åldras

För ett tag sedan fick jag en ny frisyr. Hade jag varit tonåring skulle jag ha gråtit ihjäl mig när jag kom hem från frissan, men nu är jag ju en luttrad soon-to-be 40 tvåbarnsmamma så jag suckade lite och konstaterade fakta. Att jag fått ett kristet utseende. Att jag utan tvekan helt obemärkt skulle kunna smita in på en gudstjänst hos mormonerna eller kanske Jehovas vittnen. Att jag ser ut som om jag landat med en tidsmaskin från 70-talet och att jag åldrades typ tio år på de två timmar jag satt i frisörsstolen. Bad hair day? Every day! Till detta kan vi addera en hudåkomma i stil med dendär ryska presidenten som fick giftiga piller och kom tillbaka med morfad fejja. Jag är liksom full med blemmor och finnar (finnar?? nu??) och jag är blek och glåmig och svart under ögonen och ser bara allmänt schleten ut. Dessutom har jag nog gått upp lite i vikt (det skyller jag på mina pojkvänner Ben & Jerry) Med allt detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att min älskare vägrar tro att fotot på mig som jag skickade till honom innan vi träffades är bara ett år gammalt. Han nämner det ibland med ett fnys och lite mutter "eller hur att detdär kortet är bara ett år". Men det ÄR bara ett år, jag tog det med min smartphone och den köpte jag förra sommaren. Jag svär på min mammas heder och allt som är dyrt och heligt, kortet är ett år gammalt!! Och herregud vad deprimerande att denna (förövrigt oerhört snälla) man vägrar tro att kortet är ett år gammalt. Ett par sprutor med nervgift i pannan på det kanske?