Höstmörker

Numera bor jag på landet i ett hus med bruna vävtapeter och heltäckningsmattor på övervåningen. Det är gammalt och fult, men det är mitt. Mine, goddamn it, mine!! Ett eget kungarike var exet och jag aldrig svurit, gråtit, skrikit åt varandra. Ett hus av frid, ett hus där det ska skapas lyckliga minnen för mig och mina barn...Här placerar jag skirt rosa, blommigt och fågligt porslin i skåpen utan att någon manlig varelse muttrar om estetiken. Här tassar jag omkring på morgonen, lyssnar på P3 och kokar många koppar starkt kaffe. Jag vaknar utan relationsstress i hjärta och hjärna. Visst, det är mycket som ska fixas i huset och tids nog ska jag ta tag i det...fast just nu håller jag på med någon typ av omladdning. Jag rensar pipan på geväret och så småningom ska jag ut i skogen och skjuta, men just nu famlar jag efter putstrasan...och tills dess att jag är klar med min omladdning så får huset vara som det är. Men en sak börjar bli påtaglig nu när det blir mörkare. Lamporna! De lampor som funkade i en stockholmslägenhet med fyra meters takhöjd är helt malplacé i ett 50-talshus på landsbygden. Men då man delat ett hem i två, då tager man vad man haver - funktion över form - och det betyder i mitt lampfall att vardagsrummet pryds av en vit kristallkrona. En lampa som var helrätt i vårt vita sovrum, 4 meter till tak, men som verkligen förfular vardagsrummet i mitt nuvarande hus. Denna kristallkrona accentuerar allt som är otilltalande i rummet. Och den hänger dessutom alldeles för lågt, det är faktiskt bara en tidsfråga innan jag kommer att bli tvungen att operera loss den ur pannan på någon ouppmärksam gäst. Så lampor, det måste jag nog köpa snart. Det börjar bli höst. Vilket mörker.