Att få barn fick mig att växa upp. Before kids gick jag omkring och kände mig ...typ 28. Nu känner jag att jag är 37 år gammal, 37 år ingen nåd. Min riktiga ålder syns rent fysiskt och jag känner den rent mentalt. Jag är i synk med min ålder, vare sig jag gillar det eller inte...Och den mentala biten kan jag känna att är rätt skön. Jag känner mig betydligt mer säker numera - kanske bara för att jag spelat "trygga mamman" så konsekvent att det blivit en självuppfyllande profetia, vad vet jag? Skönt är det i alla fall.
Att separera inkl. barn har inte heller gjort mig yngre..När jag blev själv med barnen så förändrades en grundmurad föreställning om hur mitt liv och deras barndom skulle bli. Bilden av en kärnfamilj är så lätt att måla då man själv är uppvuxen i en sådan. Och även om det i varje sekund är min övertygelse att separationen var högst nödvändig, oundviklig, så känner jag en enorm sorg över att inte kunna ge mina barn den typ av barndom som jag själv hade. Termen "ping-pong-barn" får mig att vilja gråtkräkas...Och ibland känns allt så förvirrande, som att jag inte riktigt ser stigen framför mig...hur ska vi spendera våra semestrar? Vilka ska våra jultradtioner bli? Jag vet inte! Men jag har full insikt om att det numera står upp till mig att fixa allt under den tiden som ungarna är hos mig. Ta till exempel grillen, ett banalt exempel kanske, men ändå illustrativt. Jag vill att mina barn ska få grilla på sommaren, så gör man i Sverige. Därmed blev jag i våras tvungen att köpa en grill, skruva ihop den, fixa grillkol & tändvätska, börja grilla. Nu är grillandet en vana, när det är fint väder och vi får feeling så grillar jag och ungarna. Och när vi gör det så känner jag att jag är stark, dethär kommer att ordna sig, allt ordnar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar