Plåster på såren

Mitt och exets förhållande var oerhört trasigt under flera år. Det sista året som vi bodde ihop var extremt tärande på hela familjen. När vi väl fattade beslutet om att skiljas så fanns det liksom inga tårar kvar, inget kvar att sörja. Jag hade kämpat, gråtit, tömt alla batterier, lidit, svurit och bannat så mycket i så många omgångar att när vi väl uttalade orden, bestämde oss för att separera, så blev det mer som ett konstaterande. Okej, detta är vägs ände. Point of no return hade vi passerat sedan länge.

Därefter kände jag under några månader att jag inte orkade med karlfolk överhuvudtaget. Jag bara fnös inombords åt män som koncept, typ. Sedan blev det sommar och mitt sinne blev lättare, ljusare...och det var då jag träffade min älskare...Älskare, gud, det låter så 1800-talsaktigt - men "kille" är väl inte heller rätt benämning på någon som man bara hållit för sig själv, som man inte introducerat för familj & vänner o.s.v Anyway, när jag är med honom så känner jag mig som en urladdad iphone som äntligen läggs i dockan. Med honom är jag indockad, hemma.