Terapi eller nya vinteroveraller

Nu är det drygt nio månader sedan vi bestämde oss för att skiljas. Jag har bott i mitt nya (nygamla, jättegamla) hus i ett halvår och det känns som om hela familjen har börjat hitta vardagen igen. Vi har liksom tagit oss igenom denhär separationen allihopa, barnen verkar tillfreds med sin nya vardag, med sina två hem (halleluja)...och nu, precis när hösten rullar in, så har vi verkligen officiellt landat. "Ladies and gentlemen, welcome to sprängd-kärnfamiljs-country, we thank you for flying with us and wish you a nice life" Jag som har gått omkring och väntat på den stora krashen står lite förundrat och tittar på flygplanskroppen och undrar om det verkligen är sant. Vi landade! Kan det verkligen vara så att vi klarade oss igenom detta?? Och precis när den tanken är tänkt så känner jag att jag är i obalans. Det är som om jag skulle blivit besatt av hormoner, jag är inte mig själv. Det är som PMS, fast jag är inte irriterad utan känner mig ledsen, har ångest. Så idag tänkte jag att jag kanske skulle leta rätt på en terapeut...KBT heter det visst, dendär typen av terapi som man kan få när man inte är riktigt sinnessjuk utan bara lite sinnessvag? Jag googlade KBT + min hemstad och hittade en KBT terapeut, han hade en hemsida inkl. prislista. Vet ni vad det kostar??? Gissa! Ett tusen kronor per timme. Tusen spänn!! Alltså jag är inte snål och jag är inte den som är den men allvarligt talat. En lax i en laxask. Kära barn, i oktober månad får vi välja - ni får nya vinteroveraller eller två timmar terapi till mamma. Nix, det går ju inte. Det får bli som vanligt. Det är bara att skärpa sig, kamma sig, bita ihop, sluta vara så fjollig. Terapi, bah!